Jag mot rubbet!

Ja, nu ger de igen mot Sveriges bästa handbollsbloggare. En efter en. Avundsjuka, enligt mig. Fast det är bara mot en av Sveriges bästa handbollsbloggare. Treijner struntar de i. Fast han sticker å andra sidan ut på planen och som han gör det sen. Han var en fantom mot Ricoh.

- Det här är min bästa match någonsin, sa Treijner till mig i omklädningsrummet och jag måste hålla med honom, utan att ha följt hela hans karriär. Han var magnifik.

Jag själv var mest adrenalinstinn och galen. Jag skrek och överröstade tränare och spelare i matchens sista time out. Jag hade mord i blicken. Kan inte erinra mig om att jag varit i detta galna tillstånd tidigare. Slog lagkompisar och skrek att vi var så j-vla bra. Jag skrek också att de skulle ge mig bollen så jag fick avsluta. Det var fyra sekunder kvar. Jag kände att jag var så vidrigt desperat efter 45 minuters speltid och inget utspel. En helplanskontring i första halvleken, där jag snodde bollen själv vid eget frikast, blev mitt enda läge. 1000 tankar hann fara genom mitt huvud samtidigt som jag skulle studsa 100 gånger med en boll, Select såklart, som hade alldeles för bra grepp och för dålig studs. Väl framme vid sexmeterslinjen stod en målvakt som var större än självaste Bitter. Klart man missade. Mitt enda läge i matchen. Är det då konstigt att man är sugen på en japan eller dövinkel med fyra sekunder kvar?

- Vi avslutar den här matchen utan att vi tar avslut. Håll i bollen, sade Peter i time outen.
- Ge mig bollen, för faaaaaan. Jag vill göra mååååål, skrek jag. Spottet flög ur käften på mig. Juniorerna blev rädda och började hetsdricka vatten. Vet inte hur jag kunde göra så. Vi ledde med 21-19 med fyra sekunder kvar. Jag var galen och lyrisk helt enkelt. Svårt att förklara. Jag lever mig in i det här, för mycket många gånger. För mycket för mitt eget bästa? Kanske, kanske inte.

Efter denna time out och match blev jag ordentligt påhoppad av många i omklädningsrummet. De undrade vad det var för fel på mig. Svårt att svara på det, menade jag. Det var stridens hetta. Frustration av att inte vara med i matchen, fast ändå vara på planen. Slå ur underläge mot ett gäng spelare som har meriter från elitserien och t.o.m. SM-guld i bagaget. Ingen trodde nog på oss förutom oss själva. Asp var borta. Skuthälla var borta. Viktor var borta, m.fl.. Tunga bortfall på en redan tunn trupp. Ändå vinner vi mot, vad många säger, seriens mest formstarka lag. Några andra orsaker till segern, förutom vår egen prestation, var publiken (562 stycken) men även p-99 som var värdlag och körde klack, bra stöd. Det är sådana grejer som är så viktiga när man har hemmafavör. Vi vann och det ska vi vara jäkligt stolta över. Vi vann utan Asp och vi visar att vi är IFK Nyköping och inte IFK Asp, som Kenta bad oss bevisa i omklädningsrummet innan matchen. Han är bra på sånt där, Kenta. Det bara glödde i allas ögon efter det uttalandet från coachen. På en annan lirare brann det också till i hjärnan, uppenbarligen.

Tidigare i veckan. Innan och efter träningen i torsdags...

Store och starke Peter Melchersson var först ut att hoppa på mig, innan träningen:

- Du skulle kunna kalla dig Blondinrille nu Rille! Hahaha...

Trodde aldrig han skulle sluta garva, den där Peter!

Marcus "Moe" Pettersson efter träningen:

- Är det du som är Blondinrille? Hehehe...

Han garvade sådär hånfullt, Moe. Han kände hur den tog ordentligt och han fick verkligen ge igen - med all rätt!

Grejen är den att alla påhopp fortsatte på klubbis, innan matchen på samlingen. Folk undrade om jag inte skulle börja twittra och berätta när jag går på dass. Nja, så kul ska vi inte ha. Däremot känner jag att det här med bloggen är nog min grej. Meningen med livet. Svinkul. Just nu i alla fall. Vet inte om alla i laget uppskattar det dock. Att vissa hånar mig kan tolkas på olika sätt. Det kan vara för att de inte har något bättre för sig. Osäkra, ohyfsade och ouppfostrade människor. Eller så handlar det om att de är trötta på att jag är för engagerad och kör för mycket. Vet inte vad det är om jag ska vara ärlig. Vad jag däremot vet är att det här är Sveriges bästa handbollsblogg. Ska man vara det och fortsätta vara det, ja då får man också betala priset!

Fortsätt gärna retas. Då får jag nämligen nya sköna uppslag att skriva om och ni gillar ju när det händer grejer på bloggen. Eller hur?

Avslutningsvis. SN-sportens Björn Andersson avslutade sin kommentarsspalt, i dagens SN, med att ge mig en känga. Med all rätt. Fast jag gillar Björn och hans texter ändå. Han har ju rätt, Björn. Jag är vass här på bloggen till skillnad från på handbollsplanen. Fast det finns där och det vet jag. Det kommer att släppa. Fast hade jag varit lika bra på handboll som på att underhålla er på bloggen hade jag förmodligen spelat i både Sävehof och landslaget vid det här laget. Jag menar, det här är ju Sveriges bästa handbollsblogg!

Saxat från Björns kommentar: "Om kantspelare Rickard "Rille" Söderberg var lika vass på plan som han är på lagets blogg just nu skulle laget förmodligen ha ännu roligare".

Fast Björn, jag tar det ändå som en komplimang. All publicitet är bra publicitet och vi vann ju matchen. ;-)