Nu har jag sprungit omkring och spelat handboll i två månader med ett knä som inte velat bli bättre. Snarare sämre. Eller, inte snarare, det har blivit sämre. Idag kom domen. Sjukgymnasten böjde och bände här imorse. Det blev ingen massiv omgång med akupunkturnålarna som jag först såg framför mig. Jag trodde på att nålarna skulle lösa denna simpla åkomma som jag ådragit mig.
Jag skrek till då och då när han hittade vinklar med benet och knät som bara gjorde sådär svinigt ont. Efter ungefär 10 minuters undersökning hade Micke diagnosen klar.
- Jaha, det här är inget roligt besked jag har att ge dig. Din bakre menisk är skadad.
Jag tror inte jag fattade vad det innebar. Tre alternativ gavs:
1. Köra vidare med smärta och risk för att det blir sämre.
2. Rehab i åtminstone fyra veckor. Ingen handboll under tiden. Därefter fritt val att spela klart säsongen. På egen risk. Jag vill ha revansch, som det känns i dagsläget.
3. Lägga sig på operationsbordet.
Nr. 3 spolade jag på en gång. Det är oftast det sista man gör vid sådana här skador.
Micke sneglade sedan på journalen där mitt personnummer stod längst upp. Han menade att jag kanske ska tänka på livet efter handbollsspelandet också. Att ha ett fungerande knä även efter. Med eller utan operation. Jäklar vad mörkt och svart allt blev, helt plötsligt, där i det lilla undersökningsrummet. Jag och Micke. Alldeles ensamma. Han var ärlig och jag blev förvirrad. Trodde inte att det var sant.
Det går att spela om man kan utstå smärtan men jag valde att börja med alternativ 2, med start på måndag kl 10.15. Då blir det jag och alla andra invalidos på sjukgymnastiken.
Det är möjligt att min bakre menisk ser ut så här just nu. Om den ser ut på något annat sätt så är den i alla fall inte välmående och hel.
Tanken var inte att allt skulle sluta på detta sättet. Känner en fruktansvärt stor revanschlusta efter mina och lagets senaste insatser. Glöden är enorm just nu och jag vill inget annat än att prestera. Vi får se om en månad eller så om det är slutspelat.
Jag ska inte svära och flippa ur så de avslutande orden får väl bli järnspikar och attans.
Jag skrek till då och då när han hittade vinklar med benet och knät som bara gjorde sådär svinigt ont. Efter ungefär 10 minuters undersökning hade Micke diagnosen klar.
- Jaha, det här är inget roligt besked jag har att ge dig. Din bakre menisk är skadad.
Jag tror inte jag fattade vad det innebar. Tre alternativ gavs:
1. Köra vidare med smärta och risk för att det blir sämre.
2. Rehab i åtminstone fyra veckor. Ingen handboll under tiden. Därefter fritt val att spela klart säsongen. På egen risk. Jag vill ha revansch, som det känns i dagsläget.
3. Lägga sig på operationsbordet.
Nr. 3 spolade jag på en gång. Det är oftast det sista man gör vid sådana här skador.
Micke sneglade sedan på journalen där mitt personnummer stod längst upp. Han menade att jag kanske ska tänka på livet efter handbollsspelandet också. Att ha ett fungerande knä även efter. Med eller utan operation. Jäklar vad mörkt och svart allt blev, helt plötsligt, där i det lilla undersökningsrummet. Jag och Micke. Alldeles ensamma. Han var ärlig och jag blev förvirrad. Trodde inte att det var sant.
Det går att spela om man kan utstå smärtan men jag valde att börja med alternativ 2, med start på måndag kl 10.15. Då blir det jag och alla andra invalidos på sjukgymnastiken.
Det är möjligt att min bakre menisk ser ut så här just nu. Om den ser ut på något annat sätt så är den i alla fall inte välmående och hel.
Tanken var inte att allt skulle sluta på detta sättet. Känner en fruktansvärt stor revanschlusta efter mina och lagets senaste insatser. Glöden är enorm just nu och jag vill inget annat än att prestera. Vi får se om en månad eller så om det är slutspelat.
Jag ska inte svära och flippa ur så de avslutande orden får väl bli järnspikar och attans.
5 kommentarer:
trist som fan rille!! hoppas du har gott läkekött! eller läkemenisk..
Tackar för stödet Pelle!
Lider med dig rille, bryt ihop, kom igen och vakna i en annan hytt
Var rädd om dig och dina knän! Jag svär åt dig istället, det är jag proffs på!
Tack ska ni ha, Tarzan och Mamma!
Skicka en kommentar