Autistiske och akustiske Rille

Jodå. Precis som Pelle antydde här i förra inlägget så mindes jag det som igår när jag satt där på redaktionen och skrev mina första artiklar för SN-sporten. Det var fem år sedan och jag såg direkt att de bytt skrivbord. Ingen K-G Z stötte vi på heller men vilka goda biskvier de hade införskaffat. Stora monster till biskvier. Det blev en över så jag tryckte i mig två. De tyckte väl att jag kunde behöva en till andra benet också så att dartpilarna blir lite grövre.

Jag är inte bara autistisk, som Pelle frågade sig själv. Jag är ett akustiskt fenomen också. Det spelas hej vilt på mina två akustiska gitarrer här hemma. Inte samtidigt dock. En 6:a och en 12:a har jag. Underbara är dem i vilket fall, mina två Fenders där på väggen. Larsa tycker att jag är en fena på gitarr. Asparnas hund har inte heller något emot när jag plinkar och dessutom sjunger till. En av få som faktiskt blir kvar i rummet när jag drar igång. Asp gillar också när jag spelar för då sjunger han och tar i från tårna så att gitarren inte hörs.

Mötet behöver inte jag älta. Pelle beskrev det på ett bra sätt. Vi ska höras här framöver så får vi kolla på detaljerna vid ett senare tillfälle.

Precis när jag kom och mötte upp Pelle och sport-Johan, utanför receptionen, kollade jag in genom dörren till annonsavdelningen. Där jag fick jag syn på en glad mamma till bröderna Pettersson. Uppe på avdelningen som jag glömt vad den hette fick jag syn på Jeppe Erikssons mamma som också är mamma till Hampus flickvän.

Efter mötet, 1½ timme senare, var jag fortfarande mätt tack vare mastodont-biskvierna. Jag kunde därför fortsätta min färd, -15 C, på cykeln till inspelningsplatsen av Treijner & Söderbergs adventspecial - andra advent. Där mötte vår käre tomte upp. Utan att avslöja för mycket nu så var det en och annan som fick sig ett gott skratt därute i kylan. Missa alltså inte söndagens adventspecial.

En av våra läsare undrade ifall jag inte kunde lägga in och visa de senaste kommentarerna. Visst sa jag, "lånade" Pelles admin-login, utan hans vetskap och vips så var det fixat. Senaste kommentarerna ligger nu längst ner till höger på bloggen, under blogglänkarna.

Senare efter redigeringsarbetet, på hemmaplan, fick jag några lugnande besked.

Jag: Fogel, du har väl kvar barret?
Fogel: Japp, alltid!
---
Jag: Match på fredag, eller?
Viktor: Vi får se. Jag hoppas otroligt mycket på det! :-)
Jag: Du skulle kunna vara redo för det alltså?
Viktor: Absolut!
Jag: Fan så bra, Viktor!
---
Jag: Hur är det med knät? Match snart eller?
Gee: Tjena! Ska testa lite mer imorgon. Gick bra det lilla jag var med i tisdags.
Jag: Gött!
Gee: Jag tror kortisonsprutan ska ha effekt ett tag, men jag hoppas ju att det ska hålla ett tag till.
Jag: Shit. Jag visste inte att du fått en sådan. När? Var?
Gee: Vårdcentralen för en dryg vecka sedan. Tömde knät på vätska också. Man kanske skulle göra ett havsöringstest i helgen?
Jag: För kallt för mig mannen. Har dessutom tv-spelsdag på lördag, haha.
Gee: Haha, klockrent!
Jag: Som fan, haha.

Slutsatsen av detta är att man kanske inte alltid har det grymmaste ordförrådet när man chattar. Blir ju lat som få. Mycket svordomar. Inte bra.

En annan sak vi noterade när vi visade sportjournalisterna vår blogg var att vi nu är inne i december och därmed såg vi summan av antalet inlägg för november. 99 stycken!!! Ett snitt på 3,3/dag. Det är inte illa. Vilken hög ribba som lagts och ni har nog blivit lite väl bortskämda med den frekvensen av inlägg. Om vi skulle hamna kring 60 inlägg under december, bli inte för besvikna då och lämna oss. Vi ska fortfarande hålla kvalitet på det vi gör. 99 stycken!!! Jag kan inte smälta det. Bara en ifrån 100.

Vi och ni har så mycket att se fram emot här i december och även längre fram. Roliga saker väntar. Garanterat!