Då och då har jag träffat på Mattias Westerlind nere på sjukgymnastiken. "Matte" börjar bli van att vara där vid det här laget. När man vet vad han har gått igenom och nu råkat ut för vill man inte prata om sina egna små skavanker där på rehaben. Det blir bara pinsamt och det känns nog så jobbigt att ställa frågan hur det är med han själv efter ännu ett dystert besked. Men det är sådant man gör som lagkamrat. Ett stöd är ett stöd. Här ska ni få läsa "Mattes" egna ord om hans enormt tråkiga skadesituation och kanske att det kan hjälpa någon annan lite på traven.
***
Försäsongen 09/10 hade gått väldigt bra, förvånande bra faktiskt. Men en sådan enkel sak som en omvänd stegisättning blev mitt fall. Jag var på väg i en riktning och mitt högra knä i en annan. Jag kunde verkligen höra hur något gick sönder i knäet, igen, och det där knaket ger mig kalla kårar än idag. Första tanken som for upp i skallen var "Där gick det andra korsbandet av, fan!". Men tankarna avbröts ganska omgående av en fruktansvärd och ihållande smärta.
Dagen efter uppsökte jag läkare som inte kunde ge mig några konkreta svar men en magnetröntgen planerades och en läkartid, med någon lite mer kunnig inom knäskador, sattes också upp. Sjukgymnastik påbörjades och där fick jag inte heller några konkreta svar utan det spekulerades väldigt mycket. Det bästa förslaget på skada hade en AT-läkare som trodde det kunde vara bakre korsbandet som var trasigt. Visst, hon hade ju inte helt fel även om korsbandet hade varit av i 5 år då!
När väl svaret kom från magnetröntgen fick jag min dom och den hade kunnat vara roligare. Främre korsbandet var till 100 % av. Jag hade gått igenom alla möjliga svar jag kunde få i mitt huvud innan svaret kom och jag trodde mig vara ganska förberedd. Men det spelade ingen roll för käftsmällen jag fick var inget jag kunde vara nog förberedd på. Skulle kunna likna det med att få 4 pianon från 5000 våningar rakt i skallen. Har i och för sig inte blivit utsatt för det men kan tänka mig att det känns ganska tungt också! Man blir så ställd när man väl får ett svar efter 4 månader, av egna spekulationer och tankar, att hjärnan bara slår av och man vill inte vara med längre.
Mitt ärende skickades vidare till Uppsala Akademiska sjukhus där de har mer kunskap inom en sådan här stor operation då både främre och bakre korsbandet skulle ersättas. De fanns inte längre kvar, något utav dem. När jag fick det upplagt blev tanden en hel del blodig för nu skulle jag få tillbaka, inte bara främre korsbandet, utan också det bakre som jag gått utan större delen av min handbollskarriär. Lite medgång i den lätt dystra tillvaron ur handbollssynpunkt.
Sjukgymnastiken gick lite lättare att motivera sig för men det var fortfarande väldigt tungt att köra. Efter första besöket i Uppsala hade tanden blivit än mer blodig för min blivande operationsläkare såg detta som ett akutfall. Att gå utan både främre och bakre korsbandet är inte optimalt. Så redan efter en knapp månad ramlade kallelsen till operationen ner och jag kände att det nog skulle bli riktigt bra ändå. Den känslan hade jag inte haft på över 8 månader men tyvärr gick inte operationen helt bra.
En lång och segdragen infektion satte mitt psyke på prov - ordentligt. Infektionen resulterade i ytterligare två operationer. Den tredje operationen behövdes eftersom en av skruvarna, som fäste det främre korsbandet, var ordentligt bakteriedrabbad. När jag sedan blev bra från infektionen, efter knappt 4 månader, började rehaben gå framåt så hösten och vintern flöt på bra. Varje ny övning som lades till i min rehab kändes som att få en mästerskapsmedalj. Under våren började jag komma ikapp ordentligt med styrka i benet och i maj 2011 ansågs jag vara tillräckligt stark för att återuppta handbollsträningen igen. Och jag var inte sen på att tacka nej. Efter att i närmare 2 år fått stått vid sidan om planen och bara tittat på, så skulle jag äntligen få spela handboll igen. Det kändes som om ett enormt berg släpptes inom mig efter den första träningen. Jag bara log som en sol när jag upptäckte min första juniorblåsa på högerhanden och kände mig som den lyckligaste killen i världen. Det kanske kan ge en liten känsla om hur mycket jag saknat handbollen.
Sommaren gick och hösten kom. Jag kände mig riktigt redo för att gå in i matchsituationer men var medveten om att det skulle ta tid innan jag var inne i tempot och tajmingen.
Tyvärr var olyckan framme i oktober vid två olika tillfällen. En lättare vrickning av knäet som räddades upp av mina stålskenor i skyddet, så det såg värre ut än det var. Veckan efter högg det till i knäet efter ett upphopp med högerbenet och nu kände jag att det var något som var fel.
Jag återupptog sjukgymnastiken och min sjukgymnast beordrade mig att lägga handbollen på is ett tag tills operationsläkaren fått säga sitt. Det krävdes en hel del övertalning innan jag gick med på att inte göra saken värre genom att spela handboll innan läkaren fått säga sitt.
Hans dom var blytung och den tryckte ner mig något så fruktansvärt.
Främre korsbandet var återigen av. Visserligen var det väl vad jag själv hade trott. Men oavsett så gick det inte att förbereda sig fullt ut.
Så, nu i skrivande stund väntar jag fortfarande på operation och gnetar på med sjukgymnastiken. Det värsta med alla dåliga nyheter och bakslag i min kamp om att återigen få springa in på handbollsplanen är att psyket tar så fruktansvärt med stryk. Jag kan tänka mig att jag inte varit den roligaste personen de senaste åren men det kan ha sin enkla förklaring att all energi och kraft har legat på att bli så bra som möjligt. Inte minst så att jag ska kunna gå ordentligt resten av livet. Än är det inte slut och jag har inte heller gett upp handbollen heller.
Den ligger inte närmast i mina tankar, absolut inte, men ska jag sluta med handboll ska det vara efter eget huvud och inte för att mitt knä inte vill.
Förhoppningsvis går operationen bra när den väl blir av.
/Mattias "Matte" Westerlind, IFK Nyköping
"Matte" på lagsamkvämet i somras på Romholmen.
***
Treijner & Söderberg tackar för att du ville dela med dig av dina känslor i din kamp mot de otursförföljda knäskadorna. Det lär garanterat finnas några fler därute i handbollssverige som, kanske inte just som i ditt fall, kämpar med sin rehab på väg tillbaka till handbollsplanen.
Kämpa Matte! Kämpa!
***
Försäsongen 09/10 hade gått väldigt bra, förvånande bra faktiskt. Men en sådan enkel sak som en omvänd stegisättning blev mitt fall. Jag var på väg i en riktning och mitt högra knä i en annan. Jag kunde verkligen höra hur något gick sönder i knäet, igen, och det där knaket ger mig kalla kårar än idag. Första tanken som for upp i skallen var "Där gick det andra korsbandet av, fan!". Men tankarna avbröts ganska omgående av en fruktansvärd och ihållande smärta.
Dagen efter uppsökte jag läkare som inte kunde ge mig några konkreta svar men en magnetröntgen planerades och en läkartid, med någon lite mer kunnig inom knäskador, sattes också upp. Sjukgymnastik påbörjades och där fick jag inte heller några konkreta svar utan det spekulerades väldigt mycket. Det bästa förslaget på skada hade en AT-läkare som trodde det kunde vara bakre korsbandet som var trasigt. Visst, hon hade ju inte helt fel även om korsbandet hade varit av i 5 år då!
När väl svaret kom från magnetröntgen fick jag min dom och den hade kunnat vara roligare. Främre korsbandet var till 100 % av. Jag hade gått igenom alla möjliga svar jag kunde få i mitt huvud innan svaret kom och jag trodde mig vara ganska förberedd. Men det spelade ingen roll för käftsmällen jag fick var inget jag kunde vara nog förberedd på. Skulle kunna likna det med att få 4 pianon från 5000 våningar rakt i skallen. Har i och för sig inte blivit utsatt för det men kan tänka mig att det känns ganska tungt också! Man blir så ställd när man väl får ett svar efter 4 månader, av egna spekulationer och tankar, att hjärnan bara slår av och man vill inte vara med längre.
Mitt ärende skickades vidare till Uppsala Akademiska sjukhus där de har mer kunskap inom en sådan här stor operation då både främre och bakre korsbandet skulle ersättas. De fanns inte längre kvar, något utav dem. När jag fick det upplagt blev tanden en hel del blodig för nu skulle jag få tillbaka, inte bara främre korsbandet, utan också det bakre som jag gått utan större delen av min handbollskarriär. Lite medgång i den lätt dystra tillvaron ur handbollssynpunkt.
Sjukgymnastiken gick lite lättare att motivera sig för men det var fortfarande väldigt tungt att köra. Efter första besöket i Uppsala hade tanden blivit än mer blodig för min blivande operationsläkare såg detta som ett akutfall. Att gå utan både främre och bakre korsbandet är inte optimalt. Så redan efter en knapp månad ramlade kallelsen till operationen ner och jag kände att det nog skulle bli riktigt bra ändå. Den känslan hade jag inte haft på över 8 månader men tyvärr gick inte operationen helt bra.
En lång och segdragen infektion satte mitt psyke på prov - ordentligt. Infektionen resulterade i ytterligare två operationer. Den tredje operationen behövdes eftersom en av skruvarna, som fäste det främre korsbandet, var ordentligt bakteriedrabbad. När jag sedan blev bra från infektionen, efter knappt 4 månader, började rehaben gå framåt så hösten och vintern flöt på bra. Varje ny övning som lades till i min rehab kändes som att få en mästerskapsmedalj. Under våren började jag komma ikapp ordentligt med styrka i benet och i maj 2011 ansågs jag vara tillräckligt stark för att återuppta handbollsträningen igen. Och jag var inte sen på att tacka nej. Efter att i närmare 2 år fått stått vid sidan om planen och bara tittat på, så skulle jag äntligen få spela handboll igen. Det kändes som om ett enormt berg släpptes inom mig efter den första träningen. Jag bara log som en sol när jag upptäckte min första juniorblåsa på högerhanden och kände mig som den lyckligaste killen i världen. Det kanske kan ge en liten känsla om hur mycket jag saknat handbollen.
Sommaren gick och hösten kom. Jag kände mig riktigt redo för att gå in i matchsituationer men var medveten om att det skulle ta tid innan jag var inne i tempot och tajmingen.
Tyvärr var olyckan framme i oktober vid två olika tillfällen. En lättare vrickning av knäet som räddades upp av mina stålskenor i skyddet, så det såg värre ut än det var. Veckan efter högg det till i knäet efter ett upphopp med högerbenet och nu kände jag att det var något som var fel.
Jag återupptog sjukgymnastiken och min sjukgymnast beordrade mig att lägga handbollen på is ett tag tills operationsläkaren fått säga sitt. Det krävdes en hel del övertalning innan jag gick med på att inte göra saken värre genom att spela handboll innan läkaren fått säga sitt.
Hans dom var blytung och den tryckte ner mig något så fruktansvärt.
Främre korsbandet var återigen av. Visserligen var det väl vad jag själv hade trott. Men oavsett så gick det inte att förbereda sig fullt ut.
Så, nu i skrivande stund väntar jag fortfarande på operation och gnetar på med sjukgymnastiken. Det värsta med alla dåliga nyheter och bakslag i min kamp om att återigen få springa in på handbollsplanen är att psyket tar så fruktansvärt med stryk. Jag kan tänka mig att jag inte varit den roligaste personen de senaste åren men det kan ha sin enkla förklaring att all energi och kraft har legat på att bli så bra som möjligt. Inte minst så att jag ska kunna gå ordentligt resten av livet. Än är det inte slut och jag har inte heller gett upp handbollen heller.
Den ligger inte närmast i mina tankar, absolut inte, men ska jag sluta med handboll ska det vara efter eget huvud och inte för att mitt knä inte vill.
Förhoppningsvis går operationen bra när den väl blir av.
/Mattias "Matte" Westerlind, IFK Nyköping
"Matte" på lagsamkvämet i somras på Romholmen.
***
Treijner & Söderberg tackar för att du ville dela med dig av dina känslor i din kamp mot de otursförföljda knäskadorna. Det lär garanterat finnas några fler därute i handbollssverige som, kanske inte just som i ditt fall, kämpar med sin rehab på väg tillbaka till handbollsplanen.
Kämpa Matte! Kämpa!
1 kommentar:
Kämpa på Matte!!
Det kan vara tungt ibland, men det är värt det!!
Skicka en kommentar