Här ska ni få en uttömmande dagbok, eller vad vi ska kalla det, som spänner från måndag till idag, fredag!
Äntligen måndag! Klockan slog 06:45 och mobilens alarm började spela ut sina obehagliga toner, en armslängd ifrån mitt öra, som fick hela kroppen att våndas och påminnas om att det var måndag. Påmind blev jag också av att vi hade torskat, dagen innan, mot Silwing/Troja efter att några mindre blessyrer på kroppen ömmade till efter att min stela kropp försökte resa sig upp ur sängen. Hur som helst kom jag tillslut igång med mina morgonrutiner. Duschen, frukosten och en ångestladdad bläddring i morgontidningen i väntan på att sportsidorna skulle hamna i mitt synfält. Det är aldrig roligt att läsa om en förlust. Det var det inte den här gången heller. Usch, vi ledde ju med en kvart kvar och sen sket sig allt. Artikeln lästes klart och tänderna borstades. Dagen i ära blev det även långkalsonger på. Jag knallade ut med sega ben till en frostig cykel som nästan frusit fast i cykelstället. Väl på jobbet och ännu en dag i tjänstens tecken, 08:00-17:00, måndag till fredag, vecka ut och vecka in. Klockan 17:00 började även träningen, som den alltid gör på måndagar. Snabbt som tusan trampade jag rätt igenom Nyköpings västra- och östra Storgata för att även denna måndag hamna i sporthallen. Stressat hämtade jag upp mina träningskläder från träningsboden och bytte om i omklädnings-rummet. Man hörde rätt bra från bottenvåningen hur träningen redan var igång däruppe i hallen. Bollar studsades och den blekingska dialekten från Kenta gick inte att ta miste på. Han är ruskigt bra den där Kenta, både som tränare och glädjespridare. Känner och vet nog ingen som har så lätt för att skämta som han. Skämten kommer blixtsnabbt utan minsta tvivel och de kommer nästan hela tiden. Hahaha. Han är hur rolig som helst, jag lovar. Det brukar skämtas en del före, lite under, samt efter träningarna. Då är det lättast att dribbla med ”juniorerna”, eller the golden 90’s som vi brukar kalla dem. De, i laget, som är födda på 90-talet alltså. De bjuder alltid oss äldre på roliga felsägningar, varje träning ska väl tilläggas, hur nu det är möjligt. Nu hamnade dock jag i centrum med att göra bort mig, vilket jag villigt ska erkänna, är högst ovanligt. Vi hade en passningsövning där jag hamnade på fel plats hela tiden. Något som den kvicktänkte tränaren inte var sen med att påpeka och alla fick sig ett gott skratt, även de som satt på läktaren. Det kan ha varit isbrytaren som fick alla att glömma förlusten, för den kändes vid det läget ganska så avlägsen. Fokusen låg nu på träningen även om man saknade fotbolls-uppvärmningen, som vi belönas med efter en serieseger.
Jahopp. Då kom tisdagen. Morgonångesten var inte lika påtaglig även om tisdagar inte är så värst sexiga. Raggmunk med fläsk på varje lunchrestaurang – vilket jag tycker om men det blev älgfärsbiffar till lunch denna dag. Klockan slog 17:00 idag med så det var full fart mot sporthallen, på cykeln, som vanligt. Dessa träningar inleds alltid med stöt-säkra vilket innebär fullt ös i 20 sekunder följt av vila i 20 sekunder, under totalt 7-8 minuter. Det blev ett härligt uppvak för kroppen, som alltid, efter att ha suttit på en kontorsstol hela dagen (en timme på en lunchstol). Lagom när den klassiska andra andningen var på väg att sättas in var övningen klar och jag kände mig helt sänkt. Efter ett par minuters pustande kom så energin tillbaka. Lätt att glömma hur trött man är bara genom att studsa med en boll. Vi är roliga, vi människor.
Onsdag – träningsfritt! Fast jag är en sådan här übermänschen (tror Treijner brukar säga så om sig själv) och får ångest om jag vilar en dag så onsdagar innebär gym (och ibland löpning) för mig. Det blir oftast en sen träning, från klockan 20:00 och framåt. Denna onsdag blev det bara gym.
Torsdag. Det är en härlig dag, eller hur? Snart helg för bövelen! Det var, som vanligt så här års, mörkt och kallt utanför fönstret när alarmet började väsnas från mobilen. Dessutom hörde jag hur regnet smattrade mot fönsterbläcket. Hade det varit måndag hade jag börjat snooza och vägrat gå upp på första signalen, av ren princip. Nu var det torsdag och det kändes överkomligt, på nåt sätt. Cykeltur med regnställ genom ett halvmörkt Nyköping är inte så upphetsande. Miljövän som jag är tar jag alltid cykeln till jobbet varje dag. Arbetsdagen gick fort. Jag cyklade hem och möttes, när klev innanför dörren, av 1½-åringen som kom springandes och ropandes pappa-pappa-pappa. Det går inte, att inte dra på smilbanden då. När jag sedan sade att jag snart skulle åka och träna med Asp sade han och gestikulerade samtidigt med något som såg ut som en bollkastande arm: - Aps, Aps… Ja, han menar Asp och inte Aps men han har lite svårt med uttalet – det lilla livet. Asp, trevlig kille det där för övrigt. Han går hem, stenhårt, hos min 1½-åring vill jag lova. Bara han inte blir sonens stora idol för det vill ju jag bli. Han har lärt min son att kasta bollar högt (hörrni, jag kan också kasta högt!). Något junior gärna vill visa en om man ställer frågan hur Asp brukar kasta bollar. Då laddar han nerifrån golvet med handen och hoppar samtidigt som han kastar iväg den osynliga bollen. Charmigt det där.
FREDAG!!! Dagen av alla dagar. Den är inte bara bäst. Jag älskar den. Älskar. På. Riktigt. Ska jag gifta mig, så ska jag gifta mig med en fredag. Det är den enda dagen i veckan som jag inte är trött på morgonen. Stämningen på jobbet är toppklass. Kollegorna sprudlar av glädje. Det snackas och skämtas. Någon skickar ett roligt fredagsmejl. Stämningen byggs upp. Ungefär som man kände som barn, kvällen före julafton. Helt pirrig och förväntansfull. Det är en perfekt dag även på andra sätt. Jag syftar på om man är handbollsspelare i IFK Nyköpings herrars a-lag. Varannan fredag är det nämligen hemmamatch i Nyköpings Sporthall. Inte så roligt för bortalaget kanske men de borde kanske känna lite glädje, trots en bortspolad fredagskväll, över att få spela inför 400-600 åskådare och en livlig stämning därtill. Det finns nog inget häftigare och mer adrenalinpumpande (jag är för feg för bungy, fallskärmshoppning mm) än den dagen när det är hemmamatch. Hela helgen framför sig också. Den dagen lever jag mitt i ett eldorado. Det tackar jag alla i och runtomkring laget för men främst vår publik som alltid bjuder på stämning á la gåshud, som får oss spelare att känna oss privilegierade och uppmärksammade. Då känns det inte lika tungt att lägga ner all den tid och möda på sporten, som vi älskar att utöva - gratis. Hemmamatchen räddar upp alla tunga måndagar, träningar och allt annat jobbigt. Det som återstår är bara att bjuda på bra handboll och prestera, vilket vi i laget alltid har för avsikt att göra, tro inte annat även om vi spelar mindre bra.
Nu är det snart dags för samling. Jag är laddad. Inga svårigheter med det. Det är fredag och hemmamatch, den bästaste av alla dagar och matcher. Är du laddad? Hoppas det! Välkommna!
/#10, Söder
Äntligen måndag! Klockan slog 06:45 och mobilens alarm började spela ut sina obehagliga toner, en armslängd ifrån mitt öra, som fick hela kroppen att våndas och påminnas om att det var måndag. Påmind blev jag också av att vi hade torskat, dagen innan, mot Silwing/Troja efter att några mindre blessyrer på kroppen ömmade till efter att min stela kropp försökte resa sig upp ur sängen. Hur som helst kom jag tillslut igång med mina morgonrutiner. Duschen, frukosten och en ångestladdad bläddring i morgontidningen i väntan på att sportsidorna skulle hamna i mitt synfält. Det är aldrig roligt att läsa om en förlust. Det var det inte den här gången heller. Usch, vi ledde ju med en kvart kvar och sen sket sig allt. Artikeln lästes klart och tänderna borstades. Dagen i ära blev det även långkalsonger på. Jag knallade ut med sega ben till en frostig cykel som nästan frusit fast i cykelstället. Väl på jobbet och ännu en dag i tjänstens tecken, 08:00-17:00, måndag till fredag, vecka ut och vecka in. Klockan 17:00 började även träningen, som den alltid gör på måndagar. Snabbt som tusan trampade jag rätt igenom Nyköpings västra- och östra Storgata för att även denna måndag hamna i sporthallen. Stressat hämtade jag upp mina träningskläder från träningsboden och bytte om i omklädnings-rummet. Man hörde rätt bra från bottenvåningen hur träningen redan var igång däruppe i hallen. Bollar studsades och den blekingska dialekten från Kenta gick inte att ta miste på. Han är ruskigt bra den där Kenta, både som tränare och glädjespridare. Känner och vet nog ingen som har så lätt för att skämta som han. Skämten kommer blixtsnabbt utan minsta tvivel och de kommer nästan hela tiden. Hahaha. Han är hur rolig som helst, jag lovar. Det brukar skämtas en del före, lite under, samt efter träningarna. Då är det lättast att dribbla med ”juniorerna”, eller the golden 90’s som vi brukar kalla dem. De, i laget, som är födda på 90-talet alltså. De bjuder alltid oss äldre på roliga felsägningar, varje träning ska väl tilläggas, hur nu det är möjligt. Nu hamnade dock jag i centrum med att göra bort mig, vilket jag villigt ska erkänna, är högst ovanligt. Vi hade en passningsövning där jag hamnade på fel plats hela tiden. Något som den kvicktänkte tränaren inte var sen med att påpeka och alla fick sig ett gott skratt, även de som satt på läktaren. Det kan ha varit isbrytaren som fick alla att glömma förlusten, för den kändes vid det läget ganska så avlägsen. Fokusen låg nu på träningen även om man saknade fotbolls-uppvärmningen, som vi belönas med efter en serieseger.
Jahopp. Då kom tisdagen. Morgonångesten var inte lika påtaglig även om tisdagar inte är så värst sexiga. Raggmunk med fläsk på varje lunchrestaurang – vilket jag tycker om men det blev älgfärsbiffar till lunch denna dag. Klockan slog 17:00 idag med så det var full fart mot sporthallen, på cykeln, som vanligt. Dessa träningar inleds alltid med stöt-säkra vilket innebär fullt ös i 20 sekunder följt av vila i 20 sekunder, under totalt 7-8 minuter. Det blev ett härligt uppvak för kroppen, som alltid, efter att ha suttit på en kontorsstol hela dagen (en timme på en lunchstol). Lagom när den klassiska andra andningen var på väg att sättas in var övningen klar och jag kände mig helt sänkt. Efter ett par minuters pustande kom så energin tillbaka. Lätt att glömma hur trött man är bara genom att studsa med en boll. Vi är roliga, vi människor.
Onsdag – träningsfritt! Fast jag är en sådan här übermänschen (tror Treijner brukar säga så om sig själv) och får ångest om jag vilar en dag så onsdagar innebär gym (och ibland löpning) för mig. Det blir oftast en sen träning, från klockan 20:00 och framåt. Denna onsdag blev det bara gym.
Torsdag. Det är en härlig dag, eller hur? Snart helg för bövelen! Det var, som vanligt så här års, mörkt och kallt utanför fönstret när alarmet började väsnas från mobilen. Dessutom hörde jag hur regnet smattrade mot fönsterbläcket. Hade det varit måndag hade jag börjat snooza och vägrat gå upp på första signalen, av ren princip. Nu var det torsdag och det kändes överkomligt, på nåt sätt. Cykeltur med regnställ genom ett halvmörkt Nyköping är inte så upphetsande. Miljövän som jag är tar jag alltid cykeln till jobbet varje dag. Arbetsdagen gick fort. Jag cyklade hem och möttes, när klev innanför dörren, av 1½-åringen som kom springandes och ropandes pappa-pappa-pappa. Det går inte, att inte dra på smilbanden då. När jag sedan sade att jag snart skulle åka och träna med Asp sade han och gestikulerade samtidigt med något som såg ut som en bollkastande arm: - Aps, Aps… Ja, han menar Asp och inte Aps men han har lite svårt med uttalet – det lilla livet. Asp, trevlig kille det där för övrigt. Han går hem, stenhårt, hos min 1½-åring vill jag lova. Bara han inte blir sonens stora idol för det vill ju jag bli. Han har lärt min son att kasta bollar högt (hörrni, jag kan också kasta högt!). Något junior gärna vill visa en om man ställer frågan hur Asp brukar kasta bollar. Då laddar han nerifrån golvet med handen och hoppar samtidigt som han kastar iväg den osynliga bollen. Charmigt det där.
FREDAG!!! Dagen av alla dagar. Den är inte bara bäst. Jag älskar den. Älskar. På. Riktigt. Ska jag gifta mig, så ska jag gifta mig med en fredag. Det är den enda dagen i veckan som jag inte är trött på morgonen. Stämningen på jobbet är toppklass. Kollegorna sprudlar av glädje. Det snackas och skämtas. Någon skickar ett roligt fredagsmejl. Stämningen byggs upp. Ungefär som man kände som barn, kvällen före julafton. Helt pirrig och förväntansfull. Det är en perfekt dag även på andra sätt. Jag syftar på om man är handbollsspelare i IFK Nyköpings herrars a-lag. Varannan fredag är det nämligen hemmamatch i Nyköpings Sporthall. Inte så roligt för bortalaget kanske men de borde kanske känna lite glädje, trots en bortspolad fredagskväll, över att få spela inför 400-600 åskådare och en livlig stämning därtill. Det finns nog inget häftigare och mer adrenalinpumpande (jag är för feg för bungy, fallskärmshoppning mm) än den dagen när det är hemmamatch. Hela helgen framför sig också. Den dagen lever jag mitt i ett eldorado. Det tackar jag alla i och runtomkring laget för men främst vår publik som alltid bjuder på stämning á la gåshud, som får oss spelare att känna oss privilegierade och uppmärksammade. Då känns det inte lika tungt att lägga ner all den tid och möda på sporten, som vi älskar att utöva - gratis. Hemmamatchen räddar upp alla tunga måndagar, träningar och allt annat jobbigt. Det som återstår är bara att bjuda på bra handboll och prestera, vilket vi i laget alltid har för avsikt att göra, tro inte annat även om vi spelar mindre bra.
Nu är det snart dags för samling. Jag är laddad. Inga svårigheter med det. Det är fredag och hemmamatch, den bästaste av alla dagar och matcher. Är du laddad? Hoppas det! Välkommna!
/#10, Söder
1 kommentar:
Albin är kung!
Skicka en kommentar