Dagens rutinare - En kinesisk springnota

Hade en urtrevlig, som vanligt, lunch med mina bästa kamrater. Lars kom 30 minuter sent, inget konstigt med det. Ibland dyker han inte upp alls fast han säger att han är på väg. Asp var i tid, vilket tyder på att han hade lägenhetsnyckeln i handen hela förmiddagen. Mattis var marginellt sen men hann rädda upp detta med ett sms till Asp, en minut innan han anlände, med texten "Blixten". Jätteroligt tycker jag. Han och Asp är ungefär lika bra på att hålla tider. Speciellt förra sommaren och jag kanske har all anledning att återkomma till den för det var något i hästväg. Otroligt att de inte tappade bort sig själva, sommaren 2009. Anyhow. Mattis sms:ar "Blixten" till Asp för att få honom att tro att han redan satt på lunchhaket. Detta tvingade, nästan, Asp att vända sig om för att se genom skyltfönster så att inte Mattis faktiskt redan satt på plats.

Det här med att sätta någon på en sk. "lurning" är något som är typiskt IFK Nyköping. Det händer och det händer precis hela tiden. Ibland är det ganska tröttsamt men oftast är det roligt. Tror dock inte att någon utomstående upplever detta som något roligt för det kan nog upplevas som, ja, ganska tröttsamt, märkligt beteende och ytterst omoget.

Jag märker att jag är ganska bra på att sväva iväg i mina texter. Fast det kanske bara blir bättre så? Ni gillar smaskiga detaljer, precis som jag, eller?

Lunchen var det ja. Vi hamnade på en kinakrog. En gång, förra året, när vi käkade där sade Lars att han hade bråttom och drog helt huxflux. Vi tänkte väl inte mer på det...tills vi skulle betala. Kinesen ville ha betalt för ytterligare en person. Då kom vi på vad som var felet. Vi visste då inte om Lars, medvetet, hade gjort en sk. "rutinare" med att få oss att betala hans lunch eller om han faktiskt bara var inne i stans vanliga lunchrutiner och helt glömt av att man betalar efteråt på det här stället. Det roliga i den här historien var att jag, idag, tog upp detta med Lars (efter hans sena ankomst) och hånade honom. När jag sedan kollade på uret för att se att det var dags att dra till jobbet, drog jag utan att betala! Jag också, tusan! Ämnet var just precis uppe på tapeten men då, när jag gick, var allt som bortblåst. Jag drog iväg med tom blick och matkoma.

Mattis ringer upp mig en kvart senare, när jag var på jobbet. Han var rolig, som alltid, för han hade förställt rösten. Han lät som en kines, den här gången. Mattis och Asp brukar försöka lura mig när de ringer till jobbet. De säger att de ringer från Försäkringskassan och vill ha tillbaka VAB-pengar. Jag höll faktiskt på att gå på det en gång. Då satt jag snällt och väntade på att Försäkringskassan skulle ringa mig om förra veckans VAB. De är effektiva när det handlar om dessa saker. Mattis sade hur som helst, med en typisk kinesisk brytning, att jag var skyldig restaurangen pengar och det var då som det gick upp för mig. Vad illa av mig. Nu kommer jag bli hånad av det här lunchgänget varenda gång vi lunchar, skulle jag tro. Får se om jag byter lunchgäng.

Alla borde känna igen Asp, som läser denna blogg, men för er som inte hängde med i vem Lars och Mattis var kan jag säga att de snart kommer att hamna här på bloggen, i en relativt annorlunda men förhoppningvis trevlig presentation. Jag tänkte nämligen, grafiskt, presentera mitt gamla pojklag, P-80. Det bästa ungdomslaget i föreningen genom tiderna. Du får ursäkta G men det är jag som har kontrollen på tangenterna här. Vi kanske kan göra ett reportage om ditt gamla 76-77-78-gäng också? Eller vänta nu, du får välja mellan ett eget reportage, om Sikeå-nomineringen, eller en presentation av ditt gamla pojk-lag. Nu blev det nästan som i Robinson när man vunnit en pristävling. En måltid till hela laget eller en egen lyxkväll med 3-rätters och Robinson-massage? Hylla hela laget eller bli frontad själv som en hjälte i denna omåttligt populära blogg? Valet är ditt G!