Igår var alltså dagen när jag skulle få äran att debutera på brottningsfysen. Det är bara att erkänna att jag hade en viss anspänning i kroppen som kryddats upp med några mått olust inför uppgiften.
Varför inte bara vara taggad inför uppgiften, tänker väl ni?
Ja. Jo. Det låter helt klart som en vettigare inställning, men, folk spyr åt både höger och vänster. Vältränade vuxna män och juniorer får avbryta för att de inte pallar med. Det går liksom inte att bita ihop oavsett hur högt och hårt den här vältränade brottaren Oscar Nielsen står och gapar, pushar och skriker. Det var alltså dessa historier jag hade i mitt bakhuvud i kombination med vad jag nämnde häromdagen, att jag varit borta från träning i ett par veckor och gått från flugvikt till fjädervikt. Noll med kräm och tömda energidepåer i kroppen. Att dessutom övriga i truppen tränat på utav bara fan, under tiden, visste jag att jag skulle prestera sämst och därmed utmärka mig som en liten usling där på brottarmattan. Jag skulle vara någon som folk skulle skratta åt och göra narr av.
- Hahaha, nu har jag varvat dig tre gånger Rille och det är bara uppvärmning...
Ungefär sådär tänkte jag innan.
Men nu hade jag nästan målat fan själv på väggen. Möjligt att jag presterade sämst av handbollsspelarna men jag bet ihop och jag klarade mig från att både spy och avbryta träningen. Och då tog jag ut mig maximalt. Eller gör man det om man inte spyr? Aja. Tre riktiga brottare var också med varav en gnällde högljutt. Det är inte annat än att jag idag känner en viss stolthet i kroppen, samtidigt som jag med lätthet kan konstatera att det här var den vidrigaste och tyngsta träningen jag någonsin utsatt min kropp för. Satan i gatan. Uppvärmningen varade i 20 minuter och dessa 20 minuter av mitt liv är och kommer förmodligen också att vara de värsta jag varit med om i träningsväg. I alla fall om jag får bestämma. Förresten är det löjligt att Nielsen kallar det uppvärmning. Det Hammarby brukar göra på en vecka i Idre pressade vi in på 20 minuter i en gassande brottarlokal. Någon i laget fick ur sig en mening efter den uppvärmning.
- Sådana här uppvärmningar borde vi köra i Sporthallen innan våra matcher.
Nog skulle vi bli varma allt och därefter lida av en svår vätskebrist och ben som vid en sprint inte skulle få upp en högre fart än vad en äldre herre presterar med en rullator i bästa söndagspromenadstempo. Med denna uppvärmning i benen skulle vi få pisk av Kumla som kom tvärsist i division 3 östsvenska västra.
Det var alltså min syn på uppvärmningen. Nu återstod bara 1 timme och 10 minuter av brottarfysen. Vad skulle vi hitta på för kul denna dryga timme då?
Ja, om jag ska vara ärlig så minns jag ingenting, nästan, mer än att jag körde några övningar med Emil Persson, men vi var rätt fåordiga med varandra förutom det här.
Emil: Varför utsätter man sig för det här?
Jag: Ja, Emil, jag vet inte.
Emil: Inte jag heller.
Jag: Men en sak är säker. Det här blir min sista säsong. Aldrig mer säger jag.
Emil: Haha. Du bestämde dig nyss?
Jag: Japp. Under den här timmen har jag tänkt den tanken precis varenda liten sketen minut.
Förmodligen kommer jag att tänka precis samma tanke även på torsdagens brottarfys. Varenda minut. Men sen, precis som igår kväll och idag, känner jag inte så längre. Jag vet inte vilken säsong som kommer att bli min sista. Idag känns bara kroppen sådär härligt omtöcknad. All nackträning igår gör att det känns som att nacken lika gärna hade kunnat vara med om en kraftig Whiplash igår. På tal om nackträning. Vi avslutade ett moment med att stå i brygga vilket fick hela kroppen att darra och vibrera av trötthet och utmattning. Det var inte alla som hade lika lätt för denna övning men det gick ut på att vi skulle stå i den positionen i en minut. Om en person droppade ner ryggen i golvet sabbade den för hela gänget och en ny minut fick påbörjas. Den längsta minuten i mitt liv. När det svartnade för ögonen hörde jag en kraftfull och högljudd röst ryta i. Den kom från Nielsen.
- Nu är det bara 10 sekunder kvar. Allt handlar om inställning nu. Bit ihop!
Precis innan Nielsen ska styra av övningen kommer en av brottarna, som uppenbarligen var en orutinerad sådan, in och förstör för oss andra.
- Nu måste det väl ha gått 10 sekunder, va??!!
- Det är inte slut förrän jag säger att det är slut! Drog Nielsen på med en ännu kraftfullare röst samtidigt som han lade på 10 sekunder till.
En annan av de riktiga brottarna var inte sen med att ge den andra en känga efteråt.
- Du vet väl att man ALDRIG frågar hur lång tid det är kvar? Då får man bara köra ännu mer.
Kan ju vara ett bra tips till nästkommande träningar och jag är både glad och stolt över att ingen av oss handbollare höll på och tjura ur. Förresten, det skulle man inte våga göra för Nielsen har en stor pondus för sin unga ålder.
Nielsen hade även hjälp av en äldre brottare vid namn Sandberg. Det är allt jag vet om han förutom att han är brandman och är urstark. Han är stor som ett hus och har väl kört sådan här brottarfys i säkert 40 år. Sandberg tog över mot slutet och höll i trådarna. Men innan dess hann Nielsen dela med sig av en skön historia efter att Asp försökt sig på lite Karelin (trä armar ni vet) mot Sandberg i en övning utan att egentligen komma någon vart. Asp är ju som ni kanske vet rätt stark. Sandberg rubbades inte av Asps attacker.
Hur som helst. Sandberg har en gång i tiden sparrats mot Tomas Johansson, vårat stora svenska hopp inom brottningen när det begav sig på 80- och 90-talet. De tränade rullningar där Tomas bestämde men så fick Sandberg en liten öppning varpå han rullade Tomas. Den sistnämnde gjorde då en kontring och bollade runt Sandberg som om han inte vägde någonting.
- Det är jag som bestämmer vem som ska rulla, hade en ursinnig Tomas fått ur sig.
Tomas kastade alltså runt denne robuste Sandberg som om han inte vägde mer än en påse med luft. Samme Tomas behandlades sedan, otaligt många gånger, precis som en påse med luft av Aleksandr Karelin. Den ryske björnen från Novosibirsk i Ryssland.
Aleksandr Karelin visar sin oslagbara styrka.
- Då får man liksom ett hum om hur stark Karelin var, avslutade Nielsen innan vi drog igång med nästa övning.
Varför inte bara vara taggad inför uppgiften, tänker väl ni?
Ja. Jo. Det låter helt klart som en vettigare inställning, men, folk spyr åt både höger och vänster. Vältränade vuxna män och juniorer får avbryta för att de inte pallar med. Det går liksom inte att bita ihop oavsett hur högt och hårt den här vältränade brottaren Oscar Nielsen står och gapar, pushar och skriker. Det var alltså dessa historier jag hade i mitt bakhuvud i kombination med vad jag nämnde häromdagen, att jag varit borta från träning i ett par veckor och gått från flugvikt till fjädervikt. Noll med kräm och tömda energidepåer i kroppen. Att dessutom övriga i truppen tränat på utav bara fan, under tiden, visste jag att jag skulle prestera sämst och därmed utmärka mig som en liten usling där på brottarmattan. Jag skulle vara någon som folk skulle skratta åt och göra narr av.
- Hahaha, nu har jag varvat dig tre gånger Rille och det är bara uppvärmning...
Ungefär sådär tänkte jag innan.
Men nu hade jag nästan målat fan själv på väggen. Möjligt att jag presterade sämst av handbollsspelarna men jag bet ihop och jag klarade mig från att både spy och avbryta träningen. Och då tog jag ut mig maximalt. Eller gör man det om man inte spyr? Aja. Tre riktiga brottare var också med varav en gnällde högljutt. Det är inte annat än att jag idag känner en viss stolthet i kroppen, samtidigt som jag med lätthet kan konstatera att det här var den vidrigaste och tyngsta träningen jag någonsin utsatt min kropp för. Satan i gatan. Uppvärmningen varade i 20 minuter och dessa 20 minuter av mitt liv är och kommer förmodligen också att vara de värsta jag varit med om i träningsväg. I alla fall om jag får bestämma. Förresten är det löjligt att Nielsen kallar det uppvärmning. Det Hammarby brukar göra på en vecka i Idre pressade vi in på 20 minuter i en gassande brottarlokal. Någon i laget fick ur sig en mening efter den uppvärmning.
- Sådana här uppvärmningar borde vi köra i Sporthallen innan våra matcher.
Nog skulle vi bli varma allt och därefter lida av en svår vätskebrist och ben som vid en sprint inte skulle få upp en högre fart än vad en äldre herre presterar med en rullator i bästa söndagspromenadstempo. Med denna uppvärmning i benen skulle vi få pisk av Kumla som kom tvärsist i division 3 östsvenska västra.
Det var alltså min syn på uppvärmningen. Nu återstod bara 1 timme och 10 minuter av brottarfysen. Vad skulle vi hitta på för kul denna dryga timme då?
Ja, om jag ska vara ärlig så minns jag ingenting, nästan, mer än att jag körde några övningar med Emil Persson, men vi var rätt fåordiga med varandra förutom det här.
Emil: Varför utsätter man sig för det här?
Jag: Ja, Emil, jag vet inte.
Emil: Inte jag heller.
Jag: Men en sak är säker. Det här blir min sista säsong. Aldrig mer säger jag.
Emil: Haha. Du bestämde dig nyss?
Jag: Japp. Under den här timmen har jag tänkt den tanken precis varenda liten sketen minut.
Förmodligen kommer jag att tänka precis samma tanke även på torsdagens brottarfys. Varenda minut. Men sen, precis som igår kväll och idag, känner jag inte så längre. Jag vet inte vilken säsong som kommer att bli min sista. Idag känns bara kroppen sådär härligt omtöcknad. All nackträning igår gör att det känns som att nacken lika gärna hade kunnat vara med om en kraftig Whiplash igår. På tal om nackträning. Vi avslutade ett moment med att stå i brygga vilket fick hela kroppen att darra och vibrera av trötthet och utmattning. Det var inte alla som hade lika lätt för denna övning men det gick ut på att vi skulle stå i den positionen i en minut. Om en person droppade ner ryggen i golvet sabbade den för hela gänget och en ny minut fick påbörjas. Den längsta minuten i mitt liv. När det svartnade för ögonen hörde jag en kraftfull och högljudd röst ryta i. Den kom från Nielsen.
- Nu är det bara 10 sekunder kvar. Allt handlar om inställning nu. Bit ihop!
Precis innan Nielsen ska styra av övningen kommer en av brottarna, som uppenbarligen var en orutinerad sådan, in och förstör för oss andra.
- Nu måste det väl ha gått 10 sekunder, va??!!
- Det är inte slut förrän jag säger att det är slut! Drog Nielsen på med en ännu kraftfullare röst samtidigt som han lade på 10 sekunder till.
En annan av de riktiga brottarna var inte sen med att ge den andra en känga efteråt.
- Du vet väl att man ALDRIG frågar hur lång tid det är kvar? Då får man bara köra ännu mer.
Kan ju vara ett bra tips till nästkommande träningar och jag är både glad och stolt över att ingen av oss handbollare höll på och tjura ur. Förresten, det skulle man inte våga göra för Nielsen har en stor pondus för sin unga ålder.
Nielsen hade även hjälp av en äldre brottare vid namn Sandberg. Det är allt jag vet om han förutom att han är brandman och är urstark. Han är stor som ett hus och har väl kört sådan här brottarfys i säkert 40 år. Sandberg tog över mot slutet och höll i trådarna. Men innan dess hann Nielsen dela med sig av en skön historia efter att Asp försökt sig på lite Karelin (trä armar ni vet) mot Sandberg i en övning utan att egentligen komma någon vart. Asp är ju som ni kanske vet rätt stark. Sandberg rubbades inte av Asps attacker.
Hur som helst. Sandberg har en gång i tiden sparrats mot Tomas Johansson, vårat stora svenska hopp inom brottningen när det begav sig på 80- och 90-talet. De tränade rullningar där Tomas bestämde men så fick Sandberg en liten öppning varpå han rullade Tomas. Den sistnämnde gjorde då en kontring och bollade runt Sandberg som om han inte vägde någonting.
- Det är jag som bestämmer vem som ska rulla, hade en ursinnig Tomas fått ur sig.
Tomas kastade alltså runt denne robuste Sandberg som om han inte vägde mer än en påse med luft. Samme Tomas behandlades sedan, otaligt många gånger, precis som en påse med luft av Aleksandr Karelin. Den ryske björnen från Novosibirsk i Ryssland.
Aleksandr Karelin visar sin oslagbara styrka.
- Då får man liksom ett hum om hur stark Karelin var, avslutade Nielsen innan vi drog igång med nästa övning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar