Vi har uppdaterat lite på bloggen och lagt till några bloggar i länklistan på höger sida. Om ni har tips på bra handbollsläsning är det välkommet att lämna förslag i kommentarerna. Sedan kanske ni har samma problem som jag ibland när det kommer till att lämna kommentarer. Att man exempelvis inte ser den där magiska texten man måste skriva in. Då kan det räcka att uppdatera sidan innan ni lägger in kommentaren. Då dyker den upp för mig iaf.
Vissa har sagt att de inte förstår hur man skriver namn ifall man inte har ett googlekonto. Tror att Anonym är ett förval, men om ni tittar ser ni att man kan klicka på Namn/URL och där skriva dit sitt namn. Alltid roligt med kommentarer och det blir EXTRA (heja!) roligt om man signerar sitt inlägg.
Ja, det var lite tips till er men vi tar gärna tips från er!
lördag 16 oktober 2010
Svaljakten är avgjord!
Södermanlands Nyheter var på matchen, som vanligt, vilket dagen i ära resulterade i ett videoklipp. Kolla in!!! Lis Blå, hahaha...
SN kör en sådan här svaljakt, ett betygsystem, för varje match där allt sedan summeras vid säsongens slut och en sammanlagd vinnare koras och blir svaljaktsvinnaren. Bästa spelaren, enligt journalisten, får 3 svalor, nästbäst får 2 och trean får 1 svala. Bröderna Asp prenumererar på den där titeln, vilket inte är konstigt över huvud taget. En Asp kommer ta hem det där även i år. Ackumulerade nyss denna lista efter fem spelade matcher:
10 - Andréas Asp
6 - Axel Eriksson
5 - Daniel Tornler
5 - Per Treijner
2 - Emil Persson
1 - Tommy Dalin
1 - Simon
Vart f-n är jag på den här listan då? Visserligen brukar jag inte vara den som står i centrum eller sticker ut. Har varit helt anonym de första fyra matcherna så det är inget snack om saken. Dock så brukar jag, någon match per år, få till det ordentligt. Igår var en sådan match, tycker jag. Satte 5 av 6 och hade några assist. Spelade kanske 40 min så det är väl ett bra facit? Den här listan är ju inte viktig för mig, laget för jaget är mitt motto. Passar hellre än skjuter själv. Nej, jag är inte bitter, inte jag inte. Jorå, så att äää, jag borde väl bara ha fått tre svalor igår.
SN kör en sådan här svaljakt, ett betygsystem, för varje match där allt sedan summeras vid säsongens slut och en sammanlagd vinnare koras och blir svaljaktsvinnaren. Bästa spelaren, enligt journalisten, får 3 svalor, nästbäst får 2 och trean får 1 svala. Bröderna Asp prenumererar på den där titeln, vilket inte är konstigt över huvud taget. En Asp kommer ta hem det där även i år. Ackumulerade nyss denna lista efter fem spelade matcher:
10 - Andréas Asp
6 - Axel Eriksson
5 - Daniel Tornler
5 - Per Treijner
2 - Emil Persson
1 - Tommy Dalin
1 - Simon
Vart f-n är jag på den här listan då? Visserligen brukar jag inte vara den som står i centrum eller sticker ut. Har varit helt anonym de första fyra matcherna så det är inget snack om saken. Dock så brukar jag, någon match per år, få till det ordentligt. Igår var en sådan match, tycker jag. Satte 5 av 6 och hade några assist. Spelade kanske 40 min så det är väl ett bra facit? Den här listan är ju inte viktig för mig, laget för jaget är mitt motto. Passar hellre än skjuter själv. Nej, jag är inte bitter, inte jag inte. Jorå, så att äää, jag borde väl bara ha fått tre svalor igår.
fredag 15 oktober 2010
Stabil seger!
Ja, kort kan jag säga att det var en enkel historia ikväll. Lif Blå har många individuellt duktiga spelare, men de väger lite lätt ikväll. Vi inleder starkt med bra försvar och enkla räddningar. Sedan bjuder vi in dem ett par gånger i första för att sedan leda med 16-12 i halvlek. Efter några försök att dra ifrån lyckas vi slutligen hänga av dem och vinna med 35-26. En stabil laginsats där vi jobbar bra bakåt stora delar och äntligen får till vårt kontringsspel.
Kommer möjligen en längre analys imorn, men det finns inte särskilt mycket att gräva i tycker jag. Skönt att gå om Lif i serien och jag ställer mig en aning frågande till hur de tagit sina 4 poäng. Men så är det svårt att veta vilka lirare som man möter i och med samarbetet med Lindesberg.
Kommer möjligen en längre analys imorn, men det finns inte särskilt mycket att gräva i tycker jag. Skönt att gå om Lif i serien och jag ställer mig en aning frågande till hur de tagit sina 4 poäng. Men så är det svårt att veta vilka lirare som man möter i och med samarbetet med Lindesberg.
Fredag och hemmamatch – den bästaste av alla dagar och matcher!
Här ska ni få en uttömmande dagbok, eller vad vi ska kalla det, som spänner från måndag till idag, fredag!
Äntligen måndag! Klockan slog 06:45 och mobilens alarm började spela ut sina obehagliga toner, en armslängd ifrån mitt öra, som fick hela kroppen att våndas och påminnas om att det var måndag. Påmind blev jag också av att vi hade torskat, dagen innan, mot Silwing/Troja efter att några mindre blessyrer på kroppen ömmade till efter att min stela kropp försökte resa sig upp ur sängen. Hur som helst kom jag tillslut igång med mina morgonrutiner. Duschen, frukosten och en ångestladdad bläddring i morgontidningen i väntan på att sportsidorna skulle hamna i mitt synfält. Det är aldrig roligt att läsa om en förlust. Det var det inte den här gången heller. Usch, vi ledde ju med en kvart kvar och sen sket sig allt. Artikeln lästes klart och tänderna borstades. Dagen i ära blev det även långkalsonger på. Jag knallade ut med sega ben till en frostig cykel som nästan frusit fast i cykelstället. Väl på jobbet och ännu en dag i tjänstens tecken, 08:00-17:00, måndag till fredag, vecka ut och vecka in. Klockan 17:00 började även träningen, som den alltid gör på måndagar. Snabbt som tusan trampade jag rätt igenom Nyköpings västra- och östra Storgata för att även denna måndag hamna i sporthallen. Stressat hämtade jag upp mina träningskläder från träningsboden och bytte om i omklädnings-rummet. Man hörde rätt bra från bottenvåningen hur träningen redan var igång däruppe i hallen. Bollar studsades och den blekingska dialekten från Kenta gick inte att ta miste på. Han är ruskigt bra den där Kenta, både som tränare och glädjespridare. Känner och vet nog ingen som har så lätt för att skämta som han. Skämten kommer blixtsnabbt utan minsta tvivel och de kommer nästan hela tiden. Hahaha. Han är hur rolig som helst, jag lovar. Det brukar skämtas en del före, lite under, samt efter träningarna. Då är det lättast att dribbla med ”juniorerna”, eller the golden 90’s som vi brukar kalla dem. De, i laget, som är födda på 90-talet alltså. De bjuder alltid oss äldre på roliga felsägningar, varje träning ska väl tilläggas, hur nu det är möjligt. Nu hamnade dock jag i centrum med att göra bort mig, vilket jag villigt ska erkänna, är högst ovanligt. Vi hade en passningsövning där jag hamnade på fel plats hela tiden. Något som den kvicktänkte tränaren inte var sen med att påpeka och alla fick sig ett gott skratt, även de som satt på läktaren. Det kan ha varit isbrytaren som fick alla att glömma förlusten, för den kändes vid det läget ganska så avlägsen. Fokusen låg nu på träningen även om man saknade fotbolls-uppvärmningen, som vi belönas med efter en serieseger.
Jahopp. Då kom tisdagen. Morgonångesten var inte lika påtaglig även om tisdagar inte är så värst sexiga. Raggmunk med fläsk på varje lunchrestaurang – vilket jag tycker om men det blev älgfärsbiffar till lunch denna dag. Klockan slog 17:00 idag med så det var full fart mot sporthallen, på cykeln, som vanligt. Dessa träningar inleds alltid med stöt-säkra vilket innebär fullt ös i 20 sekunder följt av vila i 20 sekunder, under totalt 7-8 minuter. Det blev ett härligt uppvak för kroppen, som alltid, efter att ha suttit på en kontorsstol hela dagen (en timme på en lunchstol). Lagom när den klassiska andra andningen var på väg att sättas in var övningen klar och jag kände mig helt sänkt. Efter ett par minuters pustande kom så energin tillbaka. Lätt att glömma hur trött man är bara genom att studsa med en boll. Vi är roliga, vi människor.
Onsdag – träningsfritt! Fast jag är en sådan här übermänschen (tror Treijner brukar säga så om sig själv) och får ångest om jag vilar en dag så onsdagar innebär gym (och ibland löpning) för mig. Det blir oftast en sen träning, från klockan 20:00 och framåt. Denna onsdag blev det bara gym.
Torsdag. Det är en härlig dag, eller hur? Snart helg för bövelen! Det var, som vanligt så här års, mörkt och kallt utanför fönstret när alarmet började väsnas från mobilen. Dessutom hörde jag hur regnet smattrade mot fönsterbläcket. Hade det varit måndag hade jag börjat snooza och vägrat gå upp på första signalen, av ren princip. Nu var det torsdag och det kändes överkomligt, på nåt sätt. Cykeltur med regnställ genom ett halvmörkt Nyköping är inte så upphetsande. Miljövän som jag är tar jag alltid cykeln till jobbet varje dag. Arbetsdagen gick fort. Jag cyklade hem och möttes, när klev innanför dörren, av 1½-åringen som kom springandes och ropandes pappa-pappa-pappa. Det går inte, att inte dra på smilbanden då. När jag sedan sade att jag snart skulle åka och träna med Asp sade han och gestikulerade samtidigt med något som såg ut som en bollkastande arm: - Aps, Aps… Ja, han menar Asp och inte Aps men han har lite svårt med uttalet – det lilla livet. Asp, trevlig kille det där för övrigt. Han går hem, stenhårt, hos min 1½-åring vill jag lova. Bara han inte blir sonens stora idol för det vill ju jag bli. Han har lärt min son att kasta bollar högt (hörrni, jag kan också kasta högt!). Något junior gärna vill visa en om man ställer frågan hur Asp brukar kasta bollar. Då laddar han nerifrån golvet med handen och hoppar samtidigt som han kastar iväg den osynliga bollen. Charmigt det där.
FREDAG!!! Dagen av alla dagar. Den är inte bara bäst. Jag älskar den. Älskar. På. Riktigt. Ska jag gifta mig, så ska jag gifta mig med en fredag. Det är den enda dagen i veckan som jag inte är trött på morgonen. Stämningen på jobbet är toppklass. Kollegorna sprudlar av glädje. Det snackas och skämtas. Någon skickar ett roligt fredagsmejl. Stämningen byggs upp. Ungefär som man kände som barn, kvällen före julafton. Helt pirrig och förväntansfull. Det är en perfekt dag även på andra sätt. Jag syftar på om man är handbollsspelare i IFK Nyköpings herrars a-lag. Varannan fredag är det nämligen hemmamatch i Nyköpings Sporthall. Inte så roligt för bortalaget kanske men de borde kanske känna lite glädje, trots en bortspolad fredagskväll, över att få spela inför 400-600 åskådare och en livlig stämning därtill. Det finns nog inget häftigare och mer adrenalinpumpande (jag är för feg för bungy, fallskärmshoppning mm) än den dagen när det är hemmamatch. Hela helgen framför sig också. Den dagen lever jag mitt i ett eldorado. Det tackar jag alla i och runtomkring laget för men främst vår publik som alltid bjuder på stämning á la gåshud, som får oss spelare att känna oss privilegierade och uppmärksammade. Då känns det inte lika tungt att lägga ner all den tid och möda på sporten, som vi älskar att utöva - gratis. Hemmamatchen räddar upp alla tunga måndagar, träningar och allt annat jobbigt. Det som återstår är bara att bjuda på bra handboll och prestera, vilket vi i laget alltid har för avsikt att göra, tro inte annat även om vi spelar mindre bra.
Nu är det snart dags för samling. Jag är laddad. Inga svårigheter med det. Det är fredag och hemmamatch, den bästaste av alla dagar och matcher. Är du laddad? Hoppas det! Välkommna!
/#10, Söder
Äntligen måndag! Klockan slog 06:45 och mobilens alarm började spela ut sina obehagliga toner, en armslängd ifrån mitt öra, som fick hela kroppen att våndas och påminnas om att det var måndag. Påmind blev jag också av att vi hade torskat, dagen innan, mot Silwing/Troja efter att några mindre blessyrer på kroppen ömmade till efter att min stela kropp försökte resa sig upp ur sängen. Hur som helst kom jag tillslut igång med mina morgonrutiner. Duschen, frukosten och en ångestladdad bläddring i morgontidningen i väntan på att sportsidorna skulle hamna i mitt synfält. Det är aldrig roligt att läsa om en förlust. Det var det inte den här gången heller. Usch, vi ledde ju med en kvart kvar och sen sket sig allt. Artikeln lästes klart och tänderna borstades. Dagen i ära blev det även långkalsonger på. Jag knallade ut med sega ben till en frostig cykel som nästan frusit fast i cykelstället. Väl på jobbet och ännu en dag i tjänstens tecken, 08:00-17:00, måndag till fredag, vecka ut och vecka in. Klockan 17:00 började även träningen, som den alltid gör på måndagar. Snabbt som tusan trampade jag rätt igenom Nyköpings västra- och östra Storgata för att även denna måndag hamna i sporthallen. Stressat hämtade jag upp mina träningskläder från träningsboden och bytte om i omklädnings-rummet. Man hörde rätt bra från bottenvåningen hur träningen redan var igång däruppe i hallen. Bollar studsades och den blekingska dialekten från Kenta gick inte att ta miste på. Han är ruskigt bra den där Kenta, både som tränare och glädjespridare. Känner och vet nog ingen som har så lätt för att skämta som han. Skämten kommer blixtsnabbt utan minsta tvivel och de kommer nästan hela tiden. Hahaha. Han är hur rolig som helst, jag lovar. Det brukar skämtas en del före, lite under, samt efter träningarna. Då är det lättast att dribbla med ”juniorerna”, eller the golden 90’s som vi brukar kalla dem. De, i laget, som är födda på 90-talet alltså. De bjuder alltid oss äldre på roliga felsägningar, varje träning ska väl tilläggas, hur nu det är möjligt. Nu hamnade dock jag i centrum med att göra bort mig, vilket jag villigt ska erkänna, är högst ovanligt. Vi hade en passningsövning där jag hamnade på fel plats hela tiden. Något som den kvicktänkte tränaren inte var sen med att påpeka och alla fick sig ett gott skratt, även de som satt på läktaren. Det kan ha varit isbrytaren som fick alla att glömma förlusten, för den kändes vid det läget ganska så avlägsen. Fokusen låg nu på träningen även om man saknade fotbolls-uppvärmningen, som vi belönas med efter en serieseger.
Jahopp. Då kom tisdagen. Morgonångesten var inte lika påtaglig även om tisdagar inte är så värst sexiga. Raggmunk med fläsk på varje lunchrestaurang – vilket jag tycker om men det blev älgfärsbiffar till lunch denna dag. Klockan slog 17:00 idag med så det var full fart mot sporthallen, på cykeln, som vanligt. Dessa träningar inleds alltid med stöt-säkra vilket innebär fullt ös i 20 sekunder följt av vila i 20 sekunder, under totalt 7-8 minuter. Det blev ett härligt uppvak för kroppen, som alltid, efter att ha suttit på en kontorsstol hela dagen (en timme på en lunchstol). Lagom när den klassiska andra andningen var på väg att sättas in var övningen klar och jag kände mig helt sänkt. Efter ett par minuters pustande kom så energin tillbaka. Lätt att glömma hur trött man är bara genom att studsa med en boll. Vi är roliga, vi människor.
Onsdag – träningsfritt! Fast jag är en sådan här übermänschen (tror Treijner brukar säga så om sig själv) och får ångest om jag vilar en dag så onsdagar innebär gym (och ibland löpning) för mig. Det blir oftast en sen träning, från klockan 20:00 och framåt. Denna onsdag blev det bara gym.
Torsdag. Det är en härlig dag, eller hur? Snart helg för bövelen! Det var, som vanligt så här års, mörkt och kallt utanför fönstret när alarmet började väsnas från mobilen. Dessutom hörde jag hur regnet smattrade mot fönsterbläcket. Hade det varit måndag hade jag börjat snooza och vägrat gå upp på första signalen, av ren princip. Nu var det torsdag och det kändes överkomligt, på nåt sätt. Cykeltur med regnställ genom ett halvmörkt Nyköping är inte så upphetsande. Miljövän som jag är tar jag alltid cykeln till jobbet varje dag. Arbetsdagen gick fort. Jag cyklade hem och möttes, när klev innanför dörren, av 1½-åringen som kom springandes och ropandes pappa-pappa-pappa. Det går inte, att inte dra på smilbanden då. När jag sedan sade att jag snart skulle åka och träna med Asp sade han och gestikulerade samtidigt med något som såg ut som en bollkastande arm: - Aps, Aps… Ja, han menar Asp och inte Aps men han har lite svårt med uttalet – det lilla livet. Asp, trevlig kille det där för övrigt. Han går hem, stenhårt, hos min 1½-åring vill jag lova. Bara han inte blir sonens stora idol för det vill ju jag bli. Han har lärt min son att kasta bollar högt (hörrni, jag kan också kasta högt!). Något junior gärna vill visa en om man ställer frågan hur Asp brukar kasta bollar. Då laddar han nerifrån golvet med handen och hoppar samtidigt som han kastar iväg den osynliga bollen. Charmigt det där.
FREDAG!!! Dagen av alla dagar. Den är inte bara bäst. Jag älskar den. Älskar. På. Riktigt. Ska jag gifta mig, så ska jag gifta mig med en fredag. Det är den enda dagen i veckan som jag inte är trött på morgonen. Stämningen på jobbet är toppklass. Kollegorna sprudlar av glädje. Det snackas och skämtas. Någon skickar ett roligt fredagsmejl. Stämningen byggs upp. Ungefär som man kände som barn, kvällen före julafton. Helt pirrig och förväntansfull. Det är en perfekt dag även på andra sätt. Jag syftar på om man är handbollsspelare i IFK Nyköpings herrars a-lag. Varannan fredag är det nämligen hemmamatch i Nyköpings Sporthall. Inte så roligt för bortalaget kanske men de borde kanske känna lite glädje, trots en bortspolad fredagskväll, över att få spela inför 400-600 åskådare och en livlig stämning därtill. Det finns nog inget häftigare och mer adrenalinpumpande (jag är för feg för bungy, fallskärmshoppning mm) än den dagen när det är hemmamatch. Hela helgen framför sig också. Den dagen lever jag mitt i ett eldorado. Det tackar jag alla i och runtomkring laget för men främst vår publik som alltid bjuder på stämning á la gåshud, som får oss spelare att känna oss privilegierade och uppmärksammade. Då känns det inte lika tungt att lägga ner all den tid och möda på sporten, som vi älskar att utöva - gratis. Hemmamatchen räddar upp alla tunga måndagar, träningar och allt annat jobbigt. Det som återstår är bara att bjuda på bra handboll och prestera, vilket vi i laget alltid har för avsikt att göra, tro inte annat även om vi spelar mindre bra.
Nu är det snart dags för samling. Jag är laddad. Inga svårigheter med det. Det är fredag och hemmamatch, den bästaste av alla dagar och matcher. Är du laddad? Hoppas det! Välkommna!
/#10, Söder
Då var man igång...
Vi skulle kunna kalla mig för Dr. House sidekick, han är hjälten (Batman) och jag är bihanget (Robin). Jag har inte samma fina, samt för en blogg, passande utbildning. Han är lärare för sjutton och kan leka och trixa med orden som ingen annan kan. Själv har jag mest fattat tycke för att skriva, på senare år, via min magisterutbildning i systemvetenskap. Var även inne på SN-sporten och gästspelade med några sportartiklar. Jag är annars bara en simpel systemvetare som älskar att spela handboll, fotboll på uppvärmningarna, gitarr, PES, MW2 (precis som House), fiska, fotografera, ta 2 poäng, äta sushi, läsa Sonnys blogg och sist men inte minst – leka med sonen. Rickard Söderberg var namnet och jag drar stora fördelar i handbollen genom att vara hjärnskadad, dvs. vänsterhänt, vilket lett till en position på H6. Historiskt sett har jag i princip varit ensam på H6, främst pga. bristen av vänsterhänta i laget, men på senare år har konkurrensen blivit stenhård, och den kommer från omskolade V6:or (!).
Vad kan ni förvänta er av mig här på Dr. House blogg? Till att börja med är jag lite äldre än House och har spelat i klubben i många år. Detta borde leda till att jag kan komma att publicera alster och knäck som är lite mer av historisk karaktär. Mitt deltagande i IFK tog fart redan 1987. Då var inte majoriteten av dagens A-trupp ens födda. Troligen låg de inte ens i pappas pung. Låter och känns helt sjukt när jag tänker på det.
Som nykomling och överlägset kortast i laget blev jag placerad på H6. Blir inte alla nybörjare det, som är jäkligt korta i rocken? Sedan tyckte givetvis tränaren att det var kanon att jag var vänsterhänt, det fanns bara två i laget i och med mitt intåg. Den andre var två huvuden längre än mig och spelade H9, så valet av skytt var väl inte så svårt. Jag undrar om jag inte blivit särbehandlad pga. min vänsterhänta läggning. Att tränaren velat behålla mig till varje pris för att kanske, 12 år senare, få ut något bra av mig och faktiskt kunna utnyttja att jag är just vänsterhänt? Jag fick mycket speltid, non-stop i varje match i princip, upp tills jag skrevs in i a-truppen (1997). Undrar om det berodde på den här sk. hjärnskadan, att tränaren tyckte synd om mig helt enkelt? Det får vi nog aldrig något svar på...
Jag tillhörde, från 1987-1996, IFK:s framgångsrika P-80. Vi nådde några fina framgångar, sett till föreningens resultat genom åren, genom steg 4 i ICA-cupen, steg 5 i pojk-SM, vinnare av B-slutspelet i Partille-Cup och någon halvdan insats i Eken-Cup. Vi var ett härligt gäng som har många historier att bjuda på. Jag kommer, garanterat, att skriva om den tiden (historier, intervjuer med spelarna mm) men även annat också så klart.
För övrigt känns det förbaskat kul att vara en del av den här framgångsrika bloggen. Jag och Dr. House har stora planer för denna sida ska ni veta. Tack för förtroendet, Treijan!
/#10 Rickard ”Söder” Söderberg
PS. Här nedan ser ni min doppelganger. Det är den där minen som gör likheten, inte sant?
Vad kan ni förvänta er av mig här på Dr. House blogg? Till att börja med är jag lite äldre än House och har spelat i klubben i många år. Detta borde leda till att jag kan komma att publicera alster och knäck som är lite mer av historisk karaktär. Mitt deltagande i IFK tog fart redan 1987. Då var inte majoriteten av dagens A-trupp ens födda. Troligen låg de inte ens i pappas pung. Låter och känns helt sjukt när jag tänker på det.
Som nykomling och överlägset kortast i laget blev jag placerad på H6. Blir inte alla nybörjare det, som är jäkligt korta i rocken? Sedan tyckte givetvis tränaren att det var kanon att jag var vänsterhänt, det fanns bara två i laget i och med mitt intåg. Den andre var två huvuden längre än mig och spelade H9, så valet av skytt var väl inte så svårt. Jag undrar om jag inte blivit särbehandlad pga. min vänsterhänta läggning. Att tränaren velat behålla mig till varje pris för att kanske, 12 år senare, få ut något bra av mig och faktiskt kunna utnyttja att jag är just vänsterhänt? Jag fick mycket speltid, non-stop i varje match i princip, upp tills jag skrevs in i a-truppen (1997). Undrar om det berodde på den här sk. hjärnskadan, att tränaren tyckte synd om mig helt enkelt? Det får vi nog aldrig något svar på...
Jag tillhörde, från 1987-1996, IFK:s framgångsrika P-80. Vi nådde några fina framgångar, sett till föreningens resultat genom åren, genom steg 4 i ICA-cupen, steg 5 i pojk-SM, vinnare av B-slutspelet i Partille-Cup och någon halvdan insats i Eken-Cup. Vi var ett härligt gäng som har många historier att bjuda på. Jag kommer, garanterat, att skriva om den tiden (historier, intervjuer med spelarna mm) men även annat också så klart.
För övrigt känns det förbaskat kul att vara en del av den här framgångsrika bloggen. Jag och Dr. House har stora planer för denna sida ska ni veta. Tack för förtroendet, Treijan!
/#10 Rickard ”Söder” Söderberg
PS. Här nedan ser ni min doppelganger. Det är den där minen som gör likheten, inte sant?
Ny skribent på bloggen!
Ja, nu är det klart! Rille Söderberg går in och blir medskribent på bloggen. Han kommer säkert presentera sig själv lite längre fram, men vi kan räkna med ett H6-perspektiv på bloggen. En helt ny dimension alltså!
Ser fram emot dina rader Söder!
Ser fram emot dina rader Söder!
tisdag 12 oktober 2010
Bildbyte!
Ja, nu har jag bytt till årets upplaga av IFK Nyköping. Det saknas kanske nån lirare så som Tornler exempelvis. Jag har dessutom fel nummer på tröjan vilket beror på att min låg i tvätten. Hedrar Smike lite genom att låta hans tröja vara med på fotot iaf.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)